My Life Story

Jag har typ alltid haft dåligt självförtroende och alltid vart jätteblyg, många som träffar mig och som känner mig kanske inte tror att jag är den osäkra typen. Jag döljer osäkerheten med nedstämmande kommentarer mot mig själv och alla andra, jag är kaxig och jobbig. Jag vill vara cool och allmänt populär, men vad jag än gör så blir det bara fel.

Jag har dåligt självförtroende P.G.A. konstant mobbning i skolan, jag har alltid legat ett steg före de flesta i skolan och allt blir så jobbigt om man är smart och sticker ut för mycket. På dagis blev jag retad för att jag började senare en alla andra och slutade tidigare, mammaledigheten var inte det bästa för mig. Men seriöst så var det inte så farligt utan det var i 2an eller 3an som allt bara blev jobbigt, jag hade flyttat till det ökända viby. Viby ärr världens mest isolerade ställe och har man inte ett hus värt minst 2milj(innan prisökningen), två bilar, 3 veckor utomlands och de mest trendigaste kläderna blir man mobbad. Vårt hus var inte värt mer är 2 milj vi hade bara en bil och åkte på nån semester per år inte nödvändigtvisst till ett coolt land utan typ Danmark, vem fan bryr sej liksom Skåne är Danmark så vem bryr sig. När jag gick i fyran var det som värst och under en tre månadersperiod gick jag upp 5-8 kilo, det låter mycket eller lite det beror på hur man ser det men whatever, är man den tjockaste personen i klassen och den mest annorlunda då blir det fel. Jag har vart seriöst deprimerad sedan fyran jag var så nere hela tiden och tog ut min frustration genom att äta och att slås, vid 10-års ålder är det inte så farligt men mamma och pappa tvingade mig att gå till BUP. Det tog dem ett drygt halvår att komma fram till att jag hade asperger syndrom, jag har fan inte nån aning om vad det är själv men det är typ att man är autistisk till en viss grad och har svårt att vara social.

Just svårt att vara social är det värsta som finns eftersom jag inte gillar att kallprata, kallprat är den grundläggande stenen till vänskap, jag har svårt att se intresset i att kallprata men jag har utvecklat min förmåga att verka intresserad. Men whatever har man svårt att socialisera har man givitvisst svårt att skaffa homies, har man inga kompisar så blir man mobbad iallafall i grundskolan. Inför sexan bytte jag skola för att få en omstart, well...det gick inte bra så efter bara en termin så bytte jag igen, nu till skolan som skopar upp alla misfits...kunskapsskolan. Det är den första skolan som jag inte blivit mobbad i, jag kan inte tala för andra men jag var hyfsat poppis tror jag.

Kunskapsskolan i kista består av egendomliga karaktärer, skolan består av Fjortisar, mobbade och mobbare, totala idioter och underbarn, Emos och några normala... Jag var bland de normalaste och det säger inte lite. Men back to topic, Livet lekte eller?!? nä inte direkt istället för att bli mobbad så mobbade jag, mobbning är världens dummaste sak det är en lose-lose situation, man måsr skit när man blir mobbad och om man mobbar och inte mår skit då är det något seriöst problem. Det finns många lärare och elever som tycker att det här egentligen inte är något problem eller snarare de medger inte att det finns ett problem. Många lärare ignorerar, och tar ofta in elever tillsammans och "löser det" sen en timme senare så är det tillbaka. Jag har ingen lösning men säg till om ni hittar nån. Annars så var mitt sista år i grunskolan det absolut skönaste man kunde komma till skolan typ en halvtimme försent och sen typ dra till centrum eller nåt, sista terminen var jag typ i skolan i snitt 1½-2 timmar per dag och höjde mej ändå 40 poäng. Balen var inte vad jag trodde den skulle vara, mina förväntningar som de flesta andras var sjuuuuuuuukt låga xD. Balen var ett av mina favoritögonblick i livet, ett annat när jag köpt sista Harry Potter boken, de säger att man bara kan vara lycklig över en sak i några millisekunder men jag var fan lycklig över den boken i minst 3min. Men iallafall det var på balen som jag blev riktigt nära den bästa kompis jag nånsin haft, en tjej okej jag är stolt men tjejer äger killar i allt som har med allt att göra.

Jag är så patetisk eftersom hon hade minst 5-10 bättre kompisar än mig och jag tror typ att hon var med mig som en välgörenhetssak typ kanske inte men lite, det är hon som känner mig bäst och jag har inte träffat henne på ett halvår hyfsat patetiskt. Gymnasiet tiden då allt skulle vända, jag skulle börja gå på fester, skaffa tjej (rhar aldrig varit bra med tjejer tror det beror på att när alla andra typ fråga chans så fråga jag "vill du bli min vän?", sorgligt men vad kan man göra.) bli bäst och vara perfekt. Det sumpa man ju på typ 1 vecka, jag försökte se om det var nån fest nånstans, Men P.G.A. mitt dåliga självförtroende och blyghet och min konstanta rädsla för ett nej eller pinsam tystnad stoppa mig. jag är såpass weird att när andra väntar på helgen så längtar jag på måndag, det ändrades i slutet av terminen men vem bryr sig, jag mår dåligt på helger eftersom jag inte gör nåt medans alla andra har kul helt enkelt.