Why, kind of!

"Jag saknar inte dig, jag saknar den du va."

Hur girlie det än låter, jag är väl lite av en borttappad romantiker. Ohh va gay det här blev. Men allt är förmodligen mitt fel, jag är osmidig, rädd coh ganska patetiskt. Nej nu ska vi inte vara elaka, men seriöst så är jag rädd. Tror att min scenskräck har med saken att göra. Jag har ingen anning var den kommer ifrån, för jag gillar att vara i centrum om jag inte står i centrum, typ jag kan snacka i klassrummet om jag sitter ner men ställer jag mig upp blir jag nervös. Jag är också rädd för Nej, har säkert skrivit det här men det är sanningen ;P Men ta bort strålkastarljuset från mig, hur mår ni idag?

Okej tyst.. back to me then, var fan var jag. Jag tappar bort mig så lätt hela tiden. Men jag är en borttappad romantiker, så gay. Jag är den perfekta killkompisen nästan, jag vet vad DU tänker, NEJ. Det var till en person. Jag tror, allt kommer vara tror nu, att jag är en bra lyssnare. Mitt motto som jag försöker följa "Du lär dig inte av att prata, du lär dig genom att lyssna." Det är så sant och jag tycker verkligen att det är roligt och givande att lyssna. Jag har ett perspektiv som tjejer saknar, jag vet har inte alla det, jo men jag vet inte. Jag är feminist, många skrattar men det är sant, gillar inte orättvisor mot kvinnor eller vem som helst för den delen. Det ger tror jag sympati.. nej empati. Jag säger inte emot mot personer jag är rädd för, tjejer är jätteläskiga xD. Men men att vara en bra killkompis är verkligen typ det värsta som finns efter, cancer, våldtäkt, mord, allvarliga sjukdomar, mobbning, depression, de flesta fysiska smäsrtorna osv. Men det är fan inte kul i de flesta lägena, rent allmänt.