Tankar från ett blivande retard

Jag tror jag börjar bli dum. Eller har jag alltid varit dum och börjar nu komma ur min bubbla?

Jag är inget MVG-barn men jag ligger/låg på en nivå över de flesta, kunskapsmässigt. Jag tror att det var någon gång under vårterminen som jag förlorade mitt genetiska försprång, jag orkade inte tänka. Jag märkte det först i somras, att min analysförmåga hade försvunnit delvis och det var skrämmande men det berode ju på att jag inte var i skolan och hade inte tänkt på en månad. Men nu har jag vart i skolan en dryg månad och analyserna kommer fortfarande inte lika enkelt som tidigare. Det är skrämmande, är det på medelmåtta nivån jag kommer ligga vill jag knappt ens vara med. Jag gillar inte saker som jag inte är bra på, och jag gör inte saker som jag inte gillar. Ska jag då inte gilla hela min existens (cogito, ergo sum.).

Jag saknar mina 'glory days', typ 8an till 1an, min nyfikenhet på omvärlden och min logiska hjärna gjorde att jag automatiskt hamnade före. Nu kanske ni tror att det var en gåva men jag har t. ex. ett ganska underutvecklat svenska ordförråd(de svårare orden) jag behövde inte vissa smartheten så. Och i gymmnasiet främst vt i 2an lider jag p.g.a. min oförmåga att plugga, som inte behövdes utveckla i 8-9an.

Eftersom jag var smart tidigare har jag förlorat potentiell smarthet nu, allt för att det var brist på konkurrrens.

För er som inte kan (latin)
Cogito, ergo sum. = Jag tänker, därför finns jag.